'

Svar: Rätt gammal kommentar det här som jag glömt bort... Men det var så att en dag när det var jätte varmt så drack jag inte så mycker jag skulle behövt och åt heller inte så mycket som jag behövde.. Vilket ledde till vätskebrist och frossa. Kan säga att de är riktigt äckligt att ha man spyr jag skakade som fan och hade kramper i magen. Men envis som jag är sa jag på kvällen att jag mådde bra för jag ville se när tjejerna spelade så jag och mamma gick ner och allt gick bra tills matchen börjat då kände jag mig yr snurrig det vart svart för ögonen och jag ville bara spy så gick in bakom läkteren med mamma för att spy men det gick inte och jag började skaka så mamma hämtade ambulans personal och dom kollade blodtryck puls och massa skit. Fast det värsta var att dom prata bara spanska. Men förstod allt dom sa! GLAD TJEJ! Men iaf sen fick jag åka bår ut till ambulansen och det var grymt skämmigt för alla verkligen kolla! Och ambulansen var breve betong plan ute så var ju ltie extra folk som kolla. Och i ambulansen tog dom massa mer prover som blodprov sen alla prover dom gjort innan. Men som tur var behövde jag inte åka till sjukhuset!

Svar: förlåt alicia, men han är ju bara för snygg! haha

Tänkte skriva lite nu om fredag till söndag eftersom jag lovade att göra det. Fredagen började iaf med att åka in till Åhus och kollar när Jonathan spelade de gick väl bra för han men runt tre fyra åkte vi tillbaka in mot Kristianstad eftersom de inte var så jätte kul ute i Åhus och ver heler inte så varmt. Så vi hyrde filmer och lite godis och sånt. Men sen ville jag och linnea åka tillbaka in till Åhus så vi tog bussen dit för att kolla på jonathans match som dom förlorade och åkte då ut.. Sen gick vi runt och kolla lite på elit matcherna och träffade även josef och prata lite med han. Sen tog vi bussen in mot Kristianstad och käkade lite på burker king och gik sen hem och sov. På lördagen vart de att gå upp klockan sju eftersom pappa skulle spela med Bånken, Resturangen vi åt på i torsdags som anton jonathans och matildas pappa Thimmy äger. Så pappa spelade med dom och dom vann väl allt i gruppen och första slutspels matchen sen åkte dom ut och då vart de att åka hem till anton, jonathan, matilda thimmy och annika (vet itne hur hon stavas men iaf). Och efter ett tag kom alla eskilstuna bor dit också så vi va ju en del personer kan man säga, ca 18 barn tror jag vi var. Hahah men mysigt och kul var det. Vart att käka o lite så där. Sen åkt vi hem eftersom de skulle bära hemåt på söndag... Så söndagen spenderades i bilen hem från skåne och Kristiansta och Åhus. Riktigt tråkigt för det var grymt kul där nere med allt folk... Men när vi var i katrineholm bestämde sig jag och syster att vi skulle gå på dannyi parken när vi kom hem om vi hann hem till fyra och träffa carro linn och johanna där. Och självklar hann vi de. Så vart att spendera lite tid i parken med dom tjejerna och ha det allmänt trevlig. Och danny är ju bara för undebart snygg och riktigt bra sen hade han lite rolig humor sådär. Efter danny åkte vi till slagstaglass (as usual) och käka lite glss såklart. Sen var det slut på en underbar vecka i skåne som avlustades på slagstaglass, Ciao

BILDER KOMMER !!!

SÅG ATT MIN GODA VÄN FELICIA AVEBORN HITTAT NÅGON BLOGG ELLER NÅGOT OM EN TJEJ SOM SKRIVIT OM HÄNDELSEN I NORGE HON VAR MED OM UTE PÅ UTøYA. HON VAR ALLTSÅ PÅ LÄGRET. OCH MAN KÄNDE VEKLIGEN PANIKEN MAN SJÄLV SKULLE FÅTT OM MAN VAR HON. MEN TROR FELICIA SKREV ATT DEN VA ÖVERSATT PÅ GOOGLEMEN MAN FATTAR IAF! SÅ LÄÄÄÄÄS! 

Jag vaknade. Jag kan inte sova mer. Jag sitter i vardagsrummet. Känsla sorg, ilska, glädje, Gud, jag vet inte vad. Det finns för många känslor. Det finns för många tankar. Jag är rädd. Jag reagerar på minsta ljud. Jag kommer att skriva om vad som hände på Utøya. Vad mina ögon såg, vad jag kände, vad jag gjorde. Orden kommer direkt från levern, men jag skulle också anonymisera många namn av respekt för mina vänner.

Vi hade ett krismöte i huvudbyggnaden efter explosionerna i Oslo. Efter det blev det ett möte för medlemmar i Akershus och Oslo. Efter mötena var många, många människor runt och i huvudbyggnaden. Vi tröstade oss själva att vi var säkra på en ö. Ingen visste att helvetet skulle bryta ut hos oss också.

Jag stod i främsta tid när panik bröt ut. Jag hörde skott. Jag såg honom skjuta. Alla började springa. Den första tanke var: "Varför skjuter polisen på oss? Vad i helvete? "Jag sprang in i det lilla rummet. Människor sprang. Skrek. Jag var rädd. Jag lyckades få in ett av rummen på baksidan av byggnaden. Vi var många i där. Vi låg på golvet alla tillsammans. Vi hörde flera skott. Var mer rädd. Jag grät. Jag visste ingenting. Jag såg min bästa vän genom fönstret och undrade om jag skulle gå ut och föra honom till mig. Jag gjorde det inte. Jag såg rädslan i hans ögon. Vi låg på golvet inne i rummet i några minuter. Vi kom överens om att inte släppa ut mer om mördaren kom. Vi hörde flera skott och bestämde sig för att hoppa ut genom fönstret. Panik bröt ut bland oss. Alla i rummet rusade till fönstret och försökte hoppa ut. Jag var den sista och tänkte: "Jag är den siste att hoppa ut genom fönstret. Nu är jag dö. Jag är säker på, men det kan vara okej, då vet jag att de andra är säkra. "Jag kasket min väska ut genom fönstret. Försökte sköts ner, men förlorade sitt grepp. Jag landade hårt på den vänstra delen av kroppen. En pojke hjälpte mig upp. Vi sprang in i skogen. Jag såg mig omkring. "Är han här? Skjut honom för mig? Kollar på honom själv? "En flicka hade en bruten fotled. En annan var allvarligt skadad. Jag försökte hjälpa lite innan jag gick ner till vattnet. Jag sökte skydd bakom en sorts tegelvägg. Vi var många. Jag bad, bad, bad. Jag hoppas att Gud såg mig. Jag ringde mamma och sa att det inte var säkert att vi skulle träffas igen, men att jag skulle göra något för att klara mig. Jag sa flera gånger att jag älskade henne. Jag hörde rädslan i hennes röst. Hon grät. Det gjorde ont. Jag skickade ett SMS till min pappa, sa att jag älskade honom. Jag skickade ett textmeddelande till en annan person är jag väldigt, väldigt glad i. Vi var lite kontakt. Jag skickade ett SMS till min bästa vän. Han svarade inte. Vi hörde flera skott. Kröp ihop. Gjorde allt vi kunde för att hålla sig varm. Det var så många tankar. Jag var så rädd. Min pappa ringde mig. Jag grät, sa att jag älskade honom. Han sa att han var på väg med min bror för att ta mig välkommen när jag kommer över till fastlandet, eller de kom till ön. Det var så många känslor. Så många tankar. Jag berättade allt jag kunde. Det tog lite tid. Den andra kallas föräldrar började så småningom alla textning av rädsla för att mördaren skulle höra oss. Jag tänkte på min syster som är borta. Hur jag skulle berätta för henne hur det gick? Vad hände med mig. Jag uppdaterade på Twitter och Facebook att jag fortfarande lever och att jag var "säker". Jag skrev att jag väntade på polisen. Folk hoppade i vattnet, började simma. Jag ljög. Jag bestämde mig för att om han gjorde det skulle jag spela död. Jag skulle inte springa eller simma. Jag kan inte beskriva den rädsla, alla dina tankar, vad jag kände.

En en kom. "Jag är från polisen." Jag ljög. Några skrek tillbaka att han måste bevisa det. Jag minns inte exakt vad han sa, men mördaren började skjuta. Han laddade. Förlängning mer. Han sköt dem omkring mig. Jag ljög. Jag tror att: "Nu är det över. Han är här. Han tar mig. Nu är jag dö. "Folk skrek. Jag hörde att andra blev skjutna. Andra hoppade i vattnet. Jag var där. Den mobila telefonen i handen. Jag låg på toppen av benen på en flicka. Tors den 2: a var på toppen av mitt ben. Jag ljög. Insatsen i textmeddelanden. Mobiltelefonen ringde flera gånger. Jag ljög. Jag spelade död. Jag låg där i minst en timme. Det var alldeles tyst. Jag vände försiktigt huvudet för att se om jag kunde se någon live. Jag såg ut. Jag såg blod. Rädsla. Jag bestämde mig för att gå upp. Jag hade legat på toppen av en död kropp. Tors som ljuger för mig. Jag hade en skyddsängel.

Jag visste inte om han skulle komma tillbaka igen. Jag hade inte modet att titta på alla de som hade ringt och textas mig. Jag skyndade mig ner till vattnet. Jag tog av min tröja. Det var fantastiskt. Jag trodde att det skulle vara svårt att simma för mig. Jag övervägde om jag skulle ta med min mobiltelefon eller lämna den igen. Jag stoppade den i bakfickan och hoppade i vattnet. Jag såg flera andra i vattnet. De hade simmat långt. Jag såg att någon hade samlats runt ett flytande luftbåt eller nåt sånt. Det var många som plockade upp dem som simmade ut. Jag simmade, simmade och simmade mot luften sak. Jag skrek. Gråt. Var cool. Jag tänkte på när jag skulle drunkna. Det var tyngre och tyngre. Frågade jag. Jag fortsatte. Var trött armar. Bestämde mig för att vända ryggen och bara använda benen att simma på. Jag sjönk. Jag började simma normalt igen. En liten stund tänkte jag att de hade samlats kring luften båten började röra sig bort. Jag skrek. Bad dem vänta på mig. Jag måste ha sett visioner. Jag simmade minst ett par hundra meter innan jag kom. Vi pratade lite tillsammans. Gjorde vad vi kallade, där vi kom ifrån. När båtarna passerade oss ropa på hjälp, men de plockade upp de andra simmade bara först. En man i en båt kom till oss. Han kastade ut flera flytvästar. Jag fick tag i en. Jag har den på mig. Jag höll på att den lilla luft båten en lång tid innan samma man kom tillbaka för att plocka upp oss. Alla hamnade i det. Han började springa mot stranden. Efter ett tag började det lilla båten för att ta i lite vatten. Jag gjorde allt jag kunde för att få ut det mesta vattnet ut. Jag använde en hink. Jag var utmattad. En annan flicka i båten tog över. Vi kom till landet. Vi fick filtar. Tårarna tryckte på. Jag grät mer. En kvinna kramade mig. Det var så bra. Jag grät högt. Snyftade jag. En man lånade mig sin telefon. Jag ringde min pappa, "jag lever. Jag gjorde det. Nu är jag trygg. "Jag hängde upp. Cry mer. Vi var tvungna att gå lite. Helt okända människor tog oss in i sina bilar och körde oss till Sundvollen hotell. Jag sprang in för att se om jag kunde se min bästa vän. Jag såg honom på annan plats. Jag såg en vän. Jag grät högt. Vi kramade varandra länge. Det var bra. Jag gick runt och leta efter vänner. Mitt hjärta dunkade. Jag grät mer. Jag skrev upp med polisen, sedan genom alla listor. Jag visste inte om min bästa vän bodde. Jag tittade igenom alla listor. Jag kunde inte hitta hans namn någonstans. Jag var rädd. Jag fick ett täcke. Jag tog av min våta strumpor. Jag var halv naken. Fick en jacka. Jag försökte ringa lite. Kontaktade mina föräldrar igen. Min pappa och bror var på väg att hämta mig. Jag drack lite kakao. Jag satte mig. Trodde. Gråt. Så många vänner. Kramade dem. Gråt. Jag lånade en dator. Uppdaterat Facebook och Twitter igen att jag var säker. Jag var på hotellet i flera timmar innan min familj kom. Jag letade efter bekanta. Jag pratade med en präst. Jag berättade allt jag hade sett. Det var ett bra samtal. En man från Röda Korset såg alla mina sår. Rengör dem. Tiden gick. Jag var med några av mina vänner. Alla talade om samma sak. Hur vi överlevde. Vad hade hänt. Jag frågade flera om de hade sett min bästa vän. Ingen hade sett honom. Jag var rädd. Jag trodde att det var mitt fel eftersom vi inte hade lyckats hålla ihop. En vän fick nyckeln till ett hotellrum. Vi satt där, tittade på nyheterna. Det var ilska, sorg, så många känslor. Min pappa heter, hade de kommit. Jag tog hissen ner. Kör ut till dem. Kramade min bror och min pappa en lång tid. Jag grät högt. Min bror grät också. Det var en bra stund. Jag såg en pojke som såg ut som min bästa vän. Jag ropade hans namn. Han vände sig om. Det var honom. Vi kramade varandra länge. Båda gråter, frågade vi varandra hur vi hade lyckats. Efter ett tag, registrerade jag mig och vi åkte hem. Någon annan satt med oss. Min bästa vän var med mig. Hans bror hade kommit till mig med sin bästa vän. Det fanns flera som hade samlats vid mitt hem. De skulle inte gå hem förrän de hade sett att jag var bra. Vi pratade lite. Jag drack en juice Gladden. Åt en yoghurt. Pratade lite mer med min mamma och min familj. Jag ringde min bästa vän. Det var ett bra samtal. Hon sade: "Jag var inte säker på om jag någonsin skulle få den här telefonen." Tears tryckte på. Vi pratade lite. Efter att jag låg. Det var tre. Mamma vägrade att låta mig sova ensam, så vi sov tillsammans.

Det har varit flera timmar eftersom allt detta hände. Jag är fortfarande i chock. Allt har inte fallit i. Jag har sett liken av mina vänner. Flera av mina vänner är försvunna. Jag är glad att jag kan simma. Jag är glad att jag lever. För att Gud vakade över mig. Det finns så många känslor, så många tankar. Jag tänker på alla släktingar. I allt jag förlorat. I helvete det är och var på ön. Sommarens vackraste saga omvandlas till Norges värsta mardröm.

Gårdagen träning.
Tog cykeln upp till årby och tog en löprunda på 6,5km och efter det vart det 10 intervaller på plan.. Kan säga att det känns i mina vader idag. Men skönt var det faktiskt i faktum att de regna lite lagom. Sen när jag körde intervallerna är det lite kul får dom som springer spår springer förbi plan och då är det lite kul att springa ikapp på plan och dom kollar på mig som jag är trög men det är faktiskt rätt kul.. Och eftersom jag springer intervaller så gäller det att ligga på 100% eller mer och dom springer i spåret på kanske 5-10 km och jag springer som en idiot ute på plan för att de är kul att vara snabb i skillnad till dom som springer förbi, hahaha